Grövelsjön till Rogen

Utsikt från Långfjället

Det här är inte på något sätt en guide eller ett turförslag - för detta finns det massor med bra förslag i Claes Grundstens bok “Fjällvandra kring Grövelsjön”. Han är en mycket mer erfaren guide till dessa trakter - det här är enbart en återgivning och beskrivning av en kort tur i dessa trakter som bitvis var bra mycket jobbigare än jag trott.

Jag köpte en enkel resa med SJ och Dalatrafik till Grövelsjön en måndag i juli - utan någon egentlig tanke på varifrån jag skulle åka hem till Stockholm igen. Tänndalen? Tännäs? Jag tänkte låta det vara öppet. Ett beslut med intressanta följder skulle det visa sig, denna svemester-sommar. 

Jag landade på en överfull fjällstation i Grövelsjön och lastade på ryggsäcken med en gång för en vandring upp på Jakobshöjden. Prognosen denna vecka var 100 % regn och uppe på 1103 meter över havet började det. Regnet. Sidledes. Etappen dag ett var oklar men jag beslutade mig gå till Grötvallsjön - ca 15 km från fjällstationen. Mellan Jakobshöjden tilltänkta nattlogin finns en slät och böljande fjällhed med stenar av mindre storlek. Öppna vidder och fri lejd för vinden. Ingen klar led, men jag hade ett hum om riktningen. Och karta och kompass såklart. Om stenarna hade man ju både hört och läst om men var det inte värre än så här skulle vandringen bli en barnlek. Min inställning till stenarna skulle dock komma att förändras redan nästkommande dag.

Vid Grötvallsjön slog jag läger och njöt av första natten på fjället. Frystorkat, fjällvatten och vyssjad till sömns av vinden. Efter frukost med en makalös vy över sjön och Grøthogna drog färden vidare mot Hävlingen - en sjö på lägre breddgrader med övernattningsmöjligheter om de berömda stenarna skulle bli för mycket. Men vandringen var mycket njutningsfull på spänger över hjortron- och ängsullsfyllda myrar och lätt nedförsbacke till näset mellan Hävlingen och Sörsjön. Kraftiga kängor, vältränad men med ganska tung solopackning. Allt kändes bra! Efter lunch bestämde jag mig för att fortsätta vidare mot Slagusjön istället för att stanna halvvägs vid Hävlingen. Från Hävlingens södra ände slingrar sig stigen upp genom gles tallskog i kanten på Töfsingens naturreservat och marken blir allt stenigare. Leden här, uppför Olåsen, går mycket långsamt - ibland tror jag inte jag gör mer än 1 km i timmen. Det är stenar från helvetet - det känns som att man dragit leden på pin tji över de mest steniga delarna men såklart är lika jäkligt vid sidan om - man bara ser det inte för att eländet är mossbeklätt. Det sluttar långsamt uppåt, länge, och det blir så jobbigt att man måste garva åt sig själv och eländet. Ibland råkar man på partier med bara sten och det finns ingen led kvar - bara ens egen förmåga att på lättast sätt navigera dessa monstruösa hinder. Jag skänker en tacksamhetens tanke åt mitt val av riktigt stabila kängor och ett par vandringsstavar. 

Slutligen är jag inne i fjällbjörkskog och kan ana kalfjället på håll. Sista biten upp mot Slagusjön regnar det “cats and dogs” igen men det är tack och lov enkel vandring på spänger. Jag möter en tysk kvinna och vi språkar lite om stenarna innan vi fortsätter åt vart sitt håll. Sen eftermiddag når jag nödstugan och toaletten vid Slagusjön och kan kränga av mig packningen och laga lite middag. Vi är flera på plats och jag noterar två sällskap som försöker torka sina kängor vid kaminen. De nämnde alla att de skulle ta helikoptern hem nästkommande dag och istället göra dagsturer från Grövelsjön. Jag försökte mig på en tur runt sjön på kvällen men tvingades vända halvvägs på grund av vätan i markerna i år (2020) men noterade ändå att det finns en fin sandstrand vid den lilla halvön på sjöns västra sida. Här skulle man gärna ta ett dopp en lite torrare sommardag!

Renar på Jakobshöjden vid GrövelsjönRedan på Jakobshöjden sattes tonen - renar och massor med stenar

Vy över Gröthogna och GrötvallsjönGrötvallsjön och Grøthogna i morgonljus.

Dag två ville jag vidare mot Rogenstugan och startade tidigt. De tre kilometrarna mellan Slagusjön och Storrödtjärnstugan bjöd på riktigt stening vandring men även trevligt sällskap av vad jag tror var en ljungpipare. Fågeln tycktes cirkulera kring mig och pipen kom från alla håll - en härlig följeslagare denna arla morgon. Vandringen passerar den ensliga stationen Storrödtjärnstugan som denna juli verkade helt öde - eller så var jag bara lite väl tidig. Leden är fortsatt mycket stenig men med några uppskattade sträckor på spång över myrar. 

Vid Rogens sydände passade det bra med lunch och kaffe för att fylla på energidepåerna innan sista spurten mot Rogenstugan. Så långt var det väl inte kvar? Mellan Storrödtjärnstugan och Rogenstugan är det bara 15 km och jag hade redan gått ganska länge. Men nu började det igen. Stenarnas himmelrike, människans helvete, de dåliga knänas och svaga anklarnas mardröm. Terrängen är mycket stenig och svårvandrad med successiv och plågsam stigning. Stenarna är ibland stora fält med bumlingar i en människas storlek - här gäller det att verkligen ha koll på vart man sätter fötterna. Jag stirrar så hårt i marken att jag ofta glömmer att se mig omkring. När jag helt slut lämnar trädgränsen bakom mig börjar den korta men ganska intensiva stigningen upp på Tandsjövålen (993 möh). Det är jag och några renar. Fjället är av den typen som konstant lurar en - nästa krön måste väl ändå vara toppen? Men nej, det kommer ett krön till. Och ett till. Slutligen uppe är jag så trött att jag sätter mig ner och funderar på varför man gör det här. Såklart tar det inte många minuter av återhämtning innan jag hänförs av utsikten. I alla vädersträck breder sig ett väglöst land ut. Ingen bebyggelse, inga kalhyggen. Nästan helt utan spår av civilisation. Här är jag helt ensam och Rogens imponerande vatten dominerar utsikten åt nordväst. Och jag kan se dagens slutmål - Rogenstugan.

Såklart vägrade leden mellan toppen på Tandsjövålen och Rogenstugan att vara enkel. Det fortsatte vara riktigt jobbigt med den ojämna terrängen och alla stenar - ett och annat moget hjortron livade upp stämningen men mest ville jag bara fram. Sista biten på den lilla halvön som stugan ligger på kändes som en hel dagsetapp och väl framme slog jag upp tältet på given plats och somnade på stuberten!

Men Rogen alltså. Vilket ställe! Efter ett par timmars sömn vaknade jag till solnedgången (!) och kunde inte annat än förälskas i platsen. Jag vill nog inte gå hit på samma sätt igen men jag vill hit! Ensligt, rofullt och en otrolig sjö. Den vackra, stilla kvällen och natten höll mig vaken länge och alla stenar på vägen hit var (nästan) förlåtna. 

Jag borde ha stannat längre men när jag vaknar kryper det ofta i benen och jag ville vidare. Så med packning och kängor på bestämde jag mig för att ta en sommarled till Tännäs och om jag tidigare hade varit relativt ensam på leden var jag nu totalt solokvist! Stigen gick först till Kärringsjön och sedan 5 km på en enskild grusväg innan den återigen vek av in i vildmarken. I den här delen fick tummen krypa med på kartan - vad var (bristfälligt) markerad led och vad var djurstig? Våta myrmarker skulle korsas, bäckar vadas över och ensligt belägna fäbodvallar besökas. Vandring var tekniskt lätt men navigationsmässigt en prövning. Inte förrän på kvällen nådde jag Tännäs och hann precis köpa en kexchoklad i den enda butiken. Men jag måste ändå säga att den här leden var värt att vandras. Inte bara för den behagliga stillheten utan den läckra urskogen, fädbovallarnas blomster och renarnas sällskap. 


Sjön Rogen sedd från TandsjövålenSjön Rogen från Tandsjövålen

RogenstugaRogenstugan är en ny favorit som måste besökas igen!

Solnedgång över Rogensjön

Spänger på led i GrövelsjönVarje spång var himmelsänd!

Rogens södra ändeLunchpaus vid Rogens södra ände

Fjällbäck vid HävlingenFriska bäckar för härligt fjällvatten

Sommarled mellan Rogen och TännäsSommarled till Tännäs

Efter en övernattning vid sjön Lossen vid Tännäs hoppade jag på Dalatrafiks buss 164 mot Sveg i förhoppning om att kunna ta mig vidare hem mot Stockholm och nästa äventyr. Men eftersom fler än någonsin valt att semestra hemma i år var alla tåg och bussar de närmaste tre dagarna slutsålda, ALLA! Checkade in på campingen och beslöt mig för att upptäcka vad Sveg har att erbjuda. Skulle du någon gång bli strandsatt i Sveg kan jag tipsa om det förträffliga fiket Café Cineast (billigt, gott och superpoppis!), en promenad runt stadskärnan med sina raka gator och avenyer och många gamla fina träkåkar, Mankellbron över Ljusnan som är en av två kvarvarande kombinerade bil- och tågbroar i Sverige, en hemlig staty av Greta Garbo mitt i skogen utanför Lillhärdal (en liten resa men fortfarande inom Svegstrakten) samt en minnessten och replika av de första häxprocessrna i Sverige på 1600-talet. Sån’t man upptäcker när man måste. Och faktiskt blev tiden i Sveg en oväntad stor del av behållningen denna svemester. Inte bara för att det var stenfritt. 

JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.